Bellman

2011-07-10 | 12:07:00 | Om Cajsa |


Vi satt på uteplatsen jag, mamma och pappa igår kväll och pratade då bus-hunden kom uttassande på altanen i hopp om att sno jordgubbarna som stod på bordet. Han la sig under möblerna och väntade på att vi skulle kolla bort men självklart höll vi ett vakande öga på matvraket.
De började prata om Bellman och hur vi snart borde ta honom till vetrinären och ge honom den där sprutan ingen människa vill ge sin bästa vän. På tisdag fyller pluppis 10 och hans ras blir egentligen bara 9. Han har ont i leder och orkar egentligen inte mer men han betyder så mycket för mig och min syster som äger honom. Detta halvår har varit jobbigare än något annat med sjukskrivningar hit och dit, läkarbesök, soc och så mycket annat att när jag mått dåligt har jag skruvat in hela ansiktet bakom Bellmans lurviga baksida på öronen, pussat på hans nos och fått några blöta slick tillbaka. Att inte få höra hans skäll när han vill ha mat, gå ut eller allmänt få vår uppmärksamhet, att inte höra hans tassande på nedervåningen, inte vara med om hans dumheter när han hoppar upp på bänken i köket, inte kunna gosa in all depression i hans päls som han skakar av sig när han är ute och gör sitt….NEJ det existerar inte i min hjärna!
Tidigare var jag säker på att jag inte skulle behöva ta sorg av bortgång varken på hunden eller någon annan i familjen, släkten och vänner. Trodde inte att jag skulle bli äldre än 20 (brukar skämta om att jag fyller 19 igen nu när jag fyller år och egentligen har det inte alls så mycket med ålders-nojja som vissa tror). Efter ett tag blev jag säker på att jag kommer inte bli äldre än 30 – 40 men nu är jag ganska säker på att jag kommer leva tillräckligt länge för att toma och svarta hål kommer att skapas i mitt hjärta. Om Bellman försvinner får han göra det när jag har flyttat utan att mamma och pappa säger något, att jag får veta det när jag orkar ta det eller frågar vars bus-ponken är när jag kommer och hälsar på.

I 10 år har Bellman varit en riktig livsnjutare, han har inte varit rädd att pröva nya saker, har rymt ett stort antal gånger till grannens tjejhund och haft så otroligt mycket upptåg för sig som jag kommer minnas resten av mitt liv. Mitt hjärta kommer han då aldrig få lämna!
Han är inte död än, jag vet! Han ligger på sin bädd och sover och vill väl snart ut skulle jag förmoda. Kommer gosa sunder med honom tills skolan börjar igen!

Vissa saker kanske låter löjligt för er men det kommer från mitt hjärta. Sitter och gråter nu när jag skriver detta. Ni ska dock veta vad skönt det är då jag inte har fått gråta sedan skolavslutningen. Har varit så deprimerad att det inte har gått!

Förlåt att det blev ett så känsloladdat inlägg, det första som blev idag….Behvde få ut det ur mitt system bara. Kommer vara mer positiv resten av dagens inlägg. :)

Sörj inte att jag är borta utan glädjs åt att jag funnits”.



Förlåt att jag kommenterar så här mitt i, men jag hittade hit av en slump och måste bara säga hur rörande det här var att läsa!



Jag har själv en hund som jag älskar över allt annat. Han är tio år nu och det är inte förrän nyligen det har börjat märkas. Han ser dåligt och blir trött fort, men är annars det lilla älskvärda energiknippe han alltid har varit. När jag köpte honom var jag 13 och behövde ett stöd i livet. Jag har, liksom du, genomlevt mycket, från utanförskap till våldtäkt, till ätstörningar och självskadebeteende. Genom allt detta var han min fasta punkt, och att ens tänka tanken på att jag snart inte kommer kunna vara hans är otroligt svårt. Han är det finaste jag har, och jag förstår hur jobbigt det måste vara för dig att ens behöva fundera på att gå vidare i livet utan din hund.

Jag hoppas han mår bra just nu och att du också gör det <3

2011-09-03 - 22:28:27








bloglovin
Namn:Cajsa Lindahl
Kommer ifrån:Sundsvall
Bor:Stockholm
Gör:Sångerska, show- & musikalartist och amatörfotograf.
Aktuell:Musiklärare








Inga tävlingar pågår just nu.

No showreel made or done yet. Still working on it.