Fråga om mina gamla ätstörningar!
Sista inlägget i "My road"!?
I fredags var jag på sjukhuset för första gången på två månader! Tog blodprov samt hade hälsoundersökning.
Det verkade i alla fall vara bättre nu än det var då jag kom dit för över ett år sedan så vem vet...Kanske blir detta det sista inlägget i denna kategori!? Vi håller alla tummar och tår för jag har i alla fall inte planer på att falla tillbaka. ;-)
Ett år sedan...
Hejsan sötnosar!
Idag är det ett år sedan jag blev sjukskriven och jag tittade tillbaka i bloggen på hur min väg har varit fram tills idag och jag måste säga att trots att jag går på mediciner som jag säkert kommer fortsätta ta resten av mitt liv så har jag gjort stora framsteg och jag är stolt över mig själv!
Det blev ett jobbigt år men det har varit värt all psykisk smärta för att kunna fortsätta på den stabila väg jag går på just nu! (Det är olika från dag till dag...tid till tid hur jag mår...)
Om du är ganska ny läsarem och inte fattar vad jag snackar om, klicka HÄR för att läsa mer om vad jag blev sjukskriven för och min väg tillbaka!
Hade aldrig kunnat ta mig så här långt så fort om det inte var för mina drömmar och mina mål samt mina vänner och mina läsare som har varit starka och stöttande! Speciellt stort tack till Tess och Carro!
Jag är inte friskförklarad, det är sjukdomar man får lära sig att leva med och som det ser ut just nu och just idag så går det bra att leva såhär! Jag är starkare som person och som människa "Säg det till alla jag är på väg och jag älskar varje steg jag tar!"
SHIT!!!!!
Bild: Weheartit
Detta var inte bra! Jag vaknade NU!
När jag väl somnade i natt så vaknade jag var och varannan minut av att hela min kropp sprattlade till och jag vet inte varför, hur eller någonting! Eller jo...Jag tror att det har med mina ångest-dämpande tabletter att göra.
Det var verkligen superläskigt!
Så, för att inte vara någon som sover på mornarna och är uppe på nätterna måste jag antingen försöka sova snart igen eller vara uppe i ett dygn. Vilket är egentligen lättast?
Vet heller inte om jag är "morgontrött" just nu eller om jag är utmattad och behöver gå och lägga mig ganska snart igen.
What's BEEN goin' on!
En annan bloggerska som hade hittat den och jag kom över den på det sättet.
Mina mobbningserfarenheter:
- Mobbad sedan första året på grundskolan
- Första vännerna fick jag på gymnasiet
- Jag har skadat mig sedan jag var 15
- Min tränare sa när jag var 14 att jag var fet så vid 15 års ålder utvecklade jag en ätstörning
- Självmordstankar sedan 16 års ålder
Mina lärare brydde sig inte om min mobbning förrän jag började 9:an. Bättre sent än aldrig?
Som många av er vet så mår jag mycket bättre idag och mycket av allt detta är ett minne blott!
En ångestfylld vecka
Det är väldigt sällan jag blir orolig för mig själv, tycker synd om mig själv eller tänker på mig själv över huvudtaget men denna vecka har bara gått halvvägs och den har varit otroligt jobbig för mig och många andra i klassen. Vi har börjat bryta is mellan oss, säga vad jag känner och tänker och det är verkligen inte lätt!
Ska prata med min behandlare på fredag så att jag kommer igång med medicineringen.
Och mamma; Om du läser detta vill jag inte att du hör av dig eller pratar om detta. Vill lösa det själv och behöver jag din hjälp hör jag av mig, okej!?
Jag försöker vara peppande...
Nästan varje dag får kommentar av någon som har liknande eller samma problem som mig. Jag gör allt för att vara peppande och få tillbaka folk på rätt väg men jag är inte lika peppande mot mig själv.
Har pratat med en tjej nu vars problem egentligen är helt anorlunda än mitt men vi har diskuterat lite om vad våra liv skulle vara utan våra problem. Vi kom båda överrens om att fick man välja mellan en ny sjukdom och ett friskt liv så valde vi, konstigt nog, en ny sjukdom. Ångesten och paniken blir till den man är och vi människor är väldigt konservativa av oss när det kommer till att ändra ett beteende. Det tänkandet måste ändras men det är som jag sa till henne. Att ändra de beteenden vi har är som att säga till en liten flicka som bär på en liten nalle "Ge mig den, du behöver inte den längre! Säg adjö till din lilla lurviga vän!".
Sommaren började bra med frukost-äntande och allt men det har gått sämre nu den senaste tiden och när jag var på affektiva sist gick det inte som planerat.
Jag vägde mig som vanligt och när jag klivigt ner från vågen bytte sköterskan samtalsämne "Det verkar inte gå så bra för dig med maten just nu?". "Jo, det går väl fram och tillbaka" svarar jag. När jag mötte hennes blick såg jag oron i hennes ögon. "Har du någon plan inför hösten hur du löser det här med maten?" frågade hon. Jag svara att jag precis varit och pratat med dietisten, så ja! "Bra. Lova mig att du kommer på en bra väg i höst!". Då var jag ju tvungen att fråga om jag hade gått ner eller vad och med en besviken ton svarade hon ja och att det hade varit en trend den senaste tiden när hon kollade i mina papper.
"opps" vad det ända jag fick ur mig.
Först kändes det bra, riktigt bra! Sedan fick jag dåligt samvete och blev galet besviken på mig själv!
Nu känns det bra under dagarna och jag är pepp på att försöka få tillbaka vikten igen så att jag inte blir lika apatisk i höst som jag var i våras men på kvällarna känns det mindre bra då ångesten kommer krypandes. Känns som om jag är tillbaka på ruta ett men jag vet att jag inte är det. Jag vet att jag har kommit så långt!
Ville inte berätta detta i torsdags men nu kan jag prata om det då jag har berättat det för mamma också.
Som min dietist Jessica säger "Myrsteg är också framsteg. Hellre två steg fram och ett tillbaka än ett jättekliv i rätt riktning för att sakta gå tillbaka till start". Min dietist är GRYMT bra! :)
Två steg fram och ett tillbaka
Hämta ut ny medicin idag. Den ser kul ut! ^^ (man glädjs åt det lilla!).
Först att den va på burk fick mig att börja tro att det inte var samma men det är faktiskt rätt medicin.
Frågor kring mitt mående sedan helgen fortsätter att rulla in.
Mitt mående har så klart rubbats galet mycket av allt men försöker att inte lägga vikt på det utan håller mig till er som tycker om mig. Det är en simpel cirkel, tycker man om mig tycker jag om tillbaka! Mobbning har tyvärr blivigt vardagsmat för mig. Eller tur i oturen kanske man ska säga. Man ska aldrig bli van av att ta skit men får man det ofta måste man tyvärr försöka bli imun för att överleva.
En annan vanlig fråga både bland läsare och vänner är "Hur kommer det gå nu när du flyttar hemifrån då?".
De menar kring mat och mående och jag tror att det...nää...jag VET att det kommer gå bra! Jag är taggad och planerad inför framtiden! Jag älskar att laga mat och baka och nu kommer det ju inte finnas någon annan som kan äta upp det åt mig så då får jag blanda nytta med nöje helt enkelt.
Pappa har äntligen snarkat klart i min säng och klivit upp så nu ska jag ta och städa klart i mitt rum. :)
Jag är anorlunda, that's why! :)
Oj, oj, oj va söta alla ni nya läsare är! ^^
Alla nya har varit superoroliga och undrat varför jag skulle in till sjukhuset idag. Går en gång i veckan på affektiva enheten i Sundsvall som ligger bakom och tillhör Sundsvalls sjukhus. Pratar med en behandlingsassistent och väger mig. Har haft grova problem med ätstörningar, depressioner, panikångest, självskadebeteende och sömnsvårigheter. Har fortfarande problem med detta men i alla fall i lite mindre grad. Det kommer och går värre stunder. För mer läs kategorien My Road! :)
Det var i alla fall GALET skönt att prata av sig, även om han oftast/alltid sköter största delen av pratandet. Har belastat min Carro tillräckligt denna sommar så försökt att inte göra det de senaste veckorna. Så gött jag kunnat i alla fall.
Tänk er att blåsa upp en balong så pass att den näääästan spricker och sedan släpper ni den och låter den flyga runt. SÅ kändes det idag! SKÖÖÖÖNT! *pruuuuuuuuutt!*
Kapslar, psyket och bättre!
"Hur mår du idag?"
sv. Idag, toppen! Idag som läget är, helt okej.
Det varierar ganska mycket från dag till dag. Fick mig dock en tankeställare både från min dietist, behandlare och en kommenterare förra veckan och har börjat formatera om mina tankar. Det är en lång prossess men har redan kommit en bra bit på vägen. Har börjat tänka mer positivt även om dagen kanske inte känns så ljus, ändrat om min frukost till gröt då jag upptäckte att jag krävde galet mycket kolhydrater till hjärnan. (tycker ju inte om kokt potatis, ris och liknande så kolhydrater försvinner lätt från min talrik. Heller inte mackor på morgonen, vet inte varför). Det gick helt plötsligt inte med flingor till frukost, vaknade supersent och fick inte i mig något förrän på kvällen, vid middagen. Men nu så börjar mitt mående vända igen och hoppas på att få ha kvar den här känslan ett tag!
Tror också att shopping till lägenheten i höst har gjort en hel del. Det får mig att blicka fram till något jag längtar efter.
Denna fråga var egentligen till frågestunden men kände att jag ville skriva ett separat inlägg om det.
Soc, papper och döhhh!
Har ingen aning om hur detta ska lösa sig!
Massa papper jag ska fylla i till socialen eftersom att jag inte kan jobba i sommar. Har inte fått jobb och känner själv att jag kommer inte orka det. Min psykiska hälsa är inte tillräckligt stabil för det och de senaste veckorna har det varit KASST att leva. fick i min depression veta igår att jag inte kom in på Bjärnum heller. Egentligen ska jag vara glad över det eftersom att jag ska gå i Härnösand men jag ville verkligen in! Det var som en bekräftelse om att man duger men tydligen inte…
Hur man mår det skiter egentligen soc i. De skiter i en fullständigt egentligen! Ska får ett läkarintyg nu på sjukskrivning under sommaren då jag verkligen inte kan jobba men det är mycket som jag måste fylla i, skriva ut, skriva under och Gud vet allt jag måste göra! Möte där på tisdag. Ser inte fram emot det precis. Menar, älskar att jobba och speciellt med människor. Skulle gärna vara personlig assistent eller något annat spännande men eftersom att mitt mående bara kan slå om bara sådär så tror jag verkligen inte att det blir bra för människorna jag ska jobba med. Bättre att bli frisk så att man kan fokutera på att studera och utbilda sig i höst.
Men fortsätter jobba på mitt kommande företag och ska ha igång det innan skolan börjar till hösten! Som en kompis sa en gång ”Man ska vara sin egen chef, bestämma sina egna arbetstider och bestämma sin egen lön!”. Risken finns dock att jag jobbar häcken av mig dygnet runt och inte tar ut speciellt mycket i lön…
”Det är ett heltidsjobb att vara sjuk!” – Mamma
Drar i trådar och förklarar läget
Orkade inte blogga mer igår. Har massa bilder på Tess som jag vill upp med men orkade bara inte. All energi bara *SLUPP* så var den slut. Får se när bilderna vill orkas komma…
Tycker att ni är helt underbara alla läsare som frågar hur min ”kamp” går!
Kortsiktigt så går det framåt, jag går upp i vikt (fy fan va hemskt att erkänna men så är det).
Jag har under dessa månader börjat inse hur sjuk jag faktiskt var! Orkade ta mig fan INGET! :O Inser också att jag inte är frisk när folk frågar ”men det är bra nu? Du är frisk nu?”. Äter som en åsna för att vara ärlig. Envist framåt men med ett motstånd. Jävla bra förklarning va!? xD Vill bara bli tillräckligt stabil så att jag orkar med resten av mitt liv. Och att få LEVA resten av mitt liv! Som Emma så fint la upp det för några månader sedan INNAN min sjukskrivning ”Du är som en levande död! Det går inte att kommunicera med dig!” Och så får det inte vara, ska ju leva det liv jag blivit tilldelad!
Föreställningen som jag satte ihop tillsammans med Carro har verkligen fått mig att öppna upp ögonen för mig själv och för min omgivning. Hur jag egentligen har mått och hur de runt om mig faktiskt har påverkats. Det har varit påfrestande och inte alls speciellt trevligt men lärorikt som SATAN! Tacklar fortfarande många frågor och kommer nog att få göra det under en längre period framöver…
Ska ner på vårdcentralen nu.
Blodprovstagning utan Emla-plåster. KOMMER DÖÖÖ! :O Dock är jag inte på humör för att orka bry mig riktigt så med lite tur i oturen kommer jag slippa nervositeten och fokuset på nålen som ”tömmer” mig på 4 rör blod.
Därefter hoppar jag på 10.25-tåget till Fränsta så tar mig inte in på bloggen förrän vid 12-tiden.
Det blev ett ärligt inlägg med hur jag faktiskt känner och EGENTLIGEN mår, instoppat med min dåliga humor för att lätta upp det lite. :) Har ju lovat att vara mer positiv i bloggen och jag gör verkligen så gött jag kan! Ingen som klagar längre i alla fall *Peppar, peppar*.
Hur "My road" går
Allt rullar framåt, tackar som frågar!
Många som frågar dagligen och tänkte ta och skriva ett litet inlägg om det.
Jag får inte dansa som sist men kommer nog inte att få börja dansa under resten av terminen, det är väl det ända jag stör mig på just nu och man vet aldrig hur man kommer må från dag till dag. Det är riktigt spännande!
Igår hämtade jag ut mina järntabletter som jag ska äta massor av! :O Orkar inte med fler tabletter nu men om de gör mig bättre så FINE!
Förutom järntabletter har jag fått börja skriva mattdagbok (som egentligen inte är en bok utan lösa papper…astråkigt!) och så ska jag till en dietist inom kort. Har tid hos henne då jag åker till Göteborg så måste ändra det.
Det var väl kort om hur det går. Har lite ont i huvvet så orkar inte skriva ordentligt idag.
Pussisar på er!
3:e blodprovet på 3:e stället
Vi vet vid det här laget att jag inte är ett stort fan av blodprov men idag var jag på Fränsta vårdcentral för första gången och blev väl omhändertagen. :) …Även om man kände sig som 5 år ibland.
Men det gick bra i alla fall och nu får jag vänta två veckor på svar då jag ska till min behandlare igen. Känns i alla fall som om blodvärdena är bättre än sist så vi hoppas på det! :)
Det där med att ta blodprov på samma ställen har inte varit min grejj. xD första togs på Njurunda vårdcentral, andra på sjukhuset och nu tredje i Fränsta. Jag cirkulerar runt. ^^
My road continues
Fotade denna på min och Carros första promenad igår. En bild som kommer passa rätt bra in på kvällens inlägg…Typ…*Spännande….* ^^
De stora frågorna på min blogg idag har varit ”Hur gick mötet?” och ”Vad är det för möte du ska på?”.
Mötet handlade om mig, min skolgång, att få veta hur lärarna tänker kring min skolgång och att få lärarna till insikt på hur jag och min behandlare jobbar.
Både jag och min lärare gick in med taggarna utåt, rektorn va lika nervös som jag, skolkuratorn ville helst bara gå, mamma som mitt stöd, dansläraren som min lärares stöd och sedan även Carro och Maria som jag fick på varsin sida om mig som gick in och bara kände i hela energin i rummet att det bara var sååå illa!
Det var inte förrän det var 5 minuter kvar av mötet som jag och min lärare äntligen började komma till insikt med varandra och båda vände våra kappor. Nu är vi sams igen. Ett tag i alla fall. Det är fortfarande två saker som jag irriterar mig på men det kände jag att jag inte behövde ta i mötet utan kan ta med henne nästa vecka när allt detta har fått lägga sig för både henne och mig och så klart alla andra.
Jag har inte hört från Carro sedan middagen för övrigt. Vet inte om mötet blev lite för mycket för henne så jag ska nog låta henne vara så ses vi i morgon igen. Försökte ringa henne innan men inget svar.
Ganska känslolöst inlägg men det är lite som jag känner mig just nu också. Helt TOM! Kommer nog ha mer känslor kring det hela i morgon… Har varit grymt dålig på att uppdatera idag också. Kan inte lova att jag ska göra bättre ifrån mig men ska definitivt jobba på det. :)
Vad fattas mig?
Jag vill bara skicka ett stort tack till alla er som kommer känna sig positivt träffade av detta inlägg! utan er är inte mitt liv möjligt! Känner ni er för övrigt positivt träffad så backa inte undan utan ta för er och bara va’ er ett tag! :)
Jag har allt jag bett om!
En fantastisk familj, otroligt underbara vänner, en fantastisk skara bloggläsare som följer min dagliga kamp om…det var just det(!), ett hem jag alltid är välkommen till även om jag inte har någon annan stans att ta vägen, ett vacklande förhållande med G som fortfarande lutar mot sina stöttepelare men det funkar(!) och jag får hålla på med det jag älskar, MUSIKEN!
Vad är det egentligen som är fel!? Hur kunde jag låta några flera massa bakslag göra mig så svag och skör!? Hur kunde jag låta andra börja styra mitt liv!?
Jag kommer aldrig kunna klippa av trådarna till den marionett-docka jag har blivigt om jag inte börjar stå upp för mig själv, tror på den jag är och inte låta andra rubba mig!
Har för övrigt haft både ”kör” (på tre pers, ja, Malin och Bella) och sånglektion idag. Det gjorde mig glad (om vi nu ska fortsätta fokusera på det positiva?). Även teorin gick min väg för en gångs skull! (därav inläggets bilder!) Det var när jag fick ett samtal av min behandlingsassistent som hela världen började rasa samman!
Pratade med en asgullig läsare, Meli, senare i telefonen. Det gjorde mig på bättre humör men jag har varit så deprimerad idag att mamma har mått otroligt dåligt av det och mig. Det har inte gått att undgå! Förlåt mamma och tack för att du och pappa finns här för mig!
Mitt nya tillfälliga schema!
Fick ett otroligt slappt schema för kommande veckor och går egentligen inte med på det men kände att jag behåller ett lugn och låter min behandlare prata med Helén i morgon istället.
Så här ser det ut so far:
Måndag - Projekt
Tisdag - Kör
Onsdag -
Torsdag - Kör, open stage
Fredag - Sång, musikteori
Detta schema går jag ju så klart inte med på och det är mycket som hänt och stått i detta inlägg som jag valt att ta bort från bloggen.
Något så bra kan sluta på ett helt annat sätt
9.30 traskade jag och Carro ner till matsalen med datorn i högsta högg och ni ANAR INTE vad nervös jag var!
Första frukosten EVER på Ålsta för min del.
Mary som jobbar i köket har varit asgullig och inte bara fixat så att jag får komma 2 timmar senare än alla andra utan även fixat en special-yoghurt och special-flingor till mig. Verkligen special-flingor. Special K redberries för att vara exakt.. xD Som ni vet sedan tidigare kan jag verkligen inte äta något annat!
Internet började dock krongla, snarare ville inte funka alls och det var ungefär då allt började gå käpp-rätt åt helvete! Okej, kanske inte så illa men ja...
Hade kommit mig egenom 15 minuter i matsalen vilket motsvarade halva skålen med flingor och två anti-depp-tabletter när min lärare Helén kommer och sätter sig bredvid Carro. Det vill säga mitt emot mig!
"Nu vill jag veta lite här Cajsa! Jag har inte hört att du skulle komma. Heller inte Emma. Bara Kicki och rektorn". Jag hade pratat med Helén flera gånger innan om detta, även med Emma så jag blev lite vislen i detta öonblick. Förklarade läget lite drastiskt för Helén och sedan gick hon. Jag hälsade där av på Kicki och berättade även för henne då hon frågade hur jag kommer att gå till väga. "Till en början vill jag bara ta dagarna som de kommer och innan jag vet svaret på mitt nya blodprov kan jag inte göra så mycket". Fullt förståligt tyckte Kicki. 10 minuter senare kommer hon fram till mig och säger "I morgon ska du, jag och Helén ha ett möte om hur vi ska lägga upp din utbildning". Ibland undrar jag om de lyssnar på mig för 5 öre!? :O Då det geller MITT liv och MIN utbildning kommer Carro att vara med i morron på mötet. Låter fullt normalt va? xD Jag som ville att hon skulle det.
Har fått en kylig behandling av Helén idag och jag fixar verkligen inte att ta det just nu. Jag är här för mig och ingen annan!
Hur det än går i morgon har jag sagt att jag ska be min behandlare att ringa Helén och prata med henne och fortsätter hon att bete sig som hon gör mot mig just nu i alla fall så kommer jag ta henne åt sidan och prata med henne ordentligt och säga att jag inte går med på den här behandlingen! Jag förstår så klart att det är jobbigt för henne med, men hon behöver inte ta mitt problem och göra det till sitt!
Tycker att många har berätt sig väldigt konstigt jäntemot mig idag. Man märker vilka som vill att man ska vara här och som tror på en och vilka som bara väntar på att min kropp ska falla ihop igen!
Har försökt att skämta lite med Helén, vara på henne och verkligen få henne att fatta att det är påväg till rätt håll. Försökt få över henne på min sida. Och med skämten funkar det för stunden och sedan ryggar hon tillbaka igen. :( Riktigt synd! Har pratat och varit social. Inget verkar riktigt mjuka upp henne för tillfället.
Som mamma säger: JAG SMITTAR INTE!
Carro vet hur jag är. Jag suger mig fast som en igel om någon har ett problem med mig som jag vet måste lösas. Är det någon som inte kan fixa mig som jag heller inte behöver ha kontakt med är det ju en annan sak men jag och Helén ska kunna jobba med varandra och prata med varandra utan spänningar i luften så detta SKA lösas!
Det är så mycket mer jag vill säga men snubblar bara på orden och tappar bort mig hela tiden men hoppas och antar att jag har fått ur mig det viktigaste nu i alla fall.. ^^
För övrigt har jag varit med Carro hela dagen, hon har hjälpt mig med maten och inte släppt mig ur sikte. Inget jag bett henne göra utan hon är bara världens bästa vän och gör det. :) Har varit helt fantastiskt och som hon säger och jag håller med "Nu är du här för att stanna, oavsätt vad någon säger!".
Har inte riktigt hunnit med bloggen idag heller då jag har varit med Carro hela dagen och vi har snackat och varit på promenad och GUD vet allt vad vi har gjort..^^ Och i morgon blir det mer. :)
Längre vistelse än planerat
Kom dit 12.10. Tidigt och bra som man blir med buss ibland och under de 20 minutrarna + bussresan från stan hann mina tankar komma igång och innan min behandlare mötte upp mig var panik ångesten i full gång. Det slutade med att jag nästan svimma innan vi ens kommit upp till matsalen...och...jag ljög för honom, vilket jag hade lovat alla att inte göra. Men han fråga om jag hade ätit frukost, jag fick mer panik och sa att jag hade det. Så duktig har jag faktiskt inte varit idag! FY MIG!
Åkte buss med Bror in till stan så hade det inte varit han som körde hade nog min panik kommit tidigare. Men med Bror blir man bara glad och tänker på helt annat. :) TACK BROR!
Jag tog mig upp till matsalen i alla fall, jag tog för mig mat (mestadels sallad) och satte mig till bords för att hitta mig själv stirrandes på brickan i 10 minuter innan Kenneth (min behandlare) säger "Men ät lite sallad i alla fall!" Så blev det. Sallad. När det börjar gå frammåt säger han "Du ska på labb sedan också.". VA!? LAB!? Är han galen!? Mig kan man inte bara lugnt skicka på LAB! :S Jag har hela min ritual med EMLA-plåster och skit! Men det löste sig och jag fixade plåster och allt.
Innan jag gick på lab skulle emlat värka en timma så jag tog mig upp till Gudrun, min farbrors fästmö, som opererades igår. Vi snacka lite skit och sedan bar det ner till LAB.
Anledningen till varför jag skulle på LAB igen eftersom att jag var ju där för en månad sedan var för att proverna därifrån hade det varit RUSKIGT dåliga värden på. "Det kan påvärka ditt hjärta otroligt negativt! Och då kan du ju inte anstränga dig med dansen. Det säger jag inte för att vara taskig, det är ren fakta!" hade Kenneth förklarat. Men nu är det en månad sedan så vi hoppas att mitt lite mera mat- och näringsintag har gjort det bättre. :) I veckan lägger jag på ett till mål så det blir tre om dagen. Frukost, Lunch och middag.
